Mark Lewis
Children’s Games (Heygate Estate) / Barns lekar (Heygate Estate)
Tenement Yard
(Heygate Estate) / Hyreshusets bakgård (Heygate Estate)
Arkitektur formulerar rumsliga system, vilket återupprepas på ett innehållsmässigt plan: beteende, varseblivning och handlingar kan visa sig vara märkta av arkitekturens struktur. De utopiska byggnadskomplexen, särskilt från slutet av 60-talet, såg arkitekturen mindre som ett materiellt förverkligande av ett socialt koncept, än som en lyhörd kropp som reagerar på sina invånare. Idag ses merparten av dessa isolerade exempel på modernism som misslyckade försök att översätta sociala strukturer till byggnadsstrukturer. Därför betraktas Heygate Estate, fårdigstållt 1974 i sydöstra London, som en symbol för den modernistiska arkitektur som vid en slutlig analys, systematiskt misslyckats med att tillgodose invånarnas behov.
öronmärkt för förintelse, är både öppen och sluten. Detta närmande är helt baserat på en cinematografisk avläsning av platsen. Trots att de två filmerna har samma utgångspunkt – byggnaderna i Heygate Estate framstår som en monumental kuliss i vars marginal de lekande barnen syns – ger det filmiska perspektivet upphov till två fullständigt disparata bilder. Den statiska kameran i Tenement Yard (Heygate Estate), med sitt centralperspektiv och en tydligt definierade struktur av tornliknande byggnadskomplex, är en skarp kontrast mot dynamiken hos den subjektiva kameran i Children’s Games (Heygate Estate), med dess gradvisa utforskning av platsen.Medan den
förra ger en sluten men fragmentarisk bild, antyder den senare en i det närmaste exakt dokumentation av den övergripande arkitektoniska strukturen. I den ena fŒr vi sjŠlva stŒ
för seendet, i den andra ser kamerna åt oss. Betongbyggnaderna verkar bara vara den huvudsakliga fokuseringen i denna visuella utforskning. Det egentliga centrala motivet, som förflyttats till bakgrunden eller ut mot bildkanten, tillhandahålls av barnen från Heygate Estate – som spelar fotboll och badminton, åker rullskridskor och cyklar. Det är de som förvandlar denna ogästvänliga, modernistiska arkitektur till en aktiv boendemiljö. Sådana platser skiljer sig, enligt filosofen och sociologen Michel de Certeau, från stabila platser genom att de framför allt består av ett nätverk av rörliga vektorer: ”En plats uppstår när riktningsvisande vektorer, olika hastigheter och tidens variabilitet sammanförs. Den fylls av summan av rörelse som äger rum här och nu (…) Platsen är ett ställe som vi gör något med. På så sätt blir gatan, som i ett urbant sammanhang är geometriskt definierad, till en plats genom de människor som vandrar längs med den.” (i) I Children’s Games (Heygate Estate), blir den rörliga filmupptagningen i sig själv till en riktningsvisande vektor, som förändrar detta till synes anonyma ställe till en levande plats. Den glider genom olika passager och längs gångvägar i området, framdriven av den kontinuerliga, framåtsträvande rörelsen. Barnen, som kameran stöter på utmed sin väg, tillför ytterligare exempel på rörelse. I kontrast härtill är Tenement Yard (Heygate Estate), reducerad till en singulär statisk tagning, där det enda inslaget av rörelse tillförs av de i bakgrunden fotbollspelande barnen som därmed bryter platsens orörlighet. Denna film närmar sig mer de konstnärliga idéerna om en geometrisk ordning hos det visuella. Det synbart likformiga uttrycket inbjuder till kontemplativa observationer och till upptäckten av detaljer som bryter upp bostadskomplexets mönster: färgglada gardiner, tvätt på balkongen. Det sätt på vilket blicken vandrar över ytorna förlänger var och ens subjektiva upplevelse av tiden. Trots att filmerna är av olika längd, verkar deras olika perspektiv och dynamik neutralisera skillnaderna i tid. Riktningsvektorer, hastigheten och variationen i tid, skapar sin egen bild av den till synes statiska arkitekturen. På så sätt ges liv åt filmens blick genom ambivalensen i det den registrerar: dystra betongstrukturer och hur de används av människor. För Mark Lewis är Heygate Estates verkliga invånare barnen, eftersom de mot alla odds, lyckas få sin boendemiljö att framstå, inte som en misslyckad utopi, utan som en verklig plats som skildrar livets realitet.
Vanessa Muller(i)Michel de Certeau: Kunst des Handelins . Berlin, 1998, pág. 218.
|